Stickning
Allt om stickning
 Nybörjare
-->
 

Kort introduktion till olika sorters naturfibrer

Fårull (merino, blue faced leicester, svenskull, targhee m.fl)

Ull är ett mycket användbart material som i sin naturliga form också går att använda till tovning. Det finns ull från många olika sorters får och de har inte alla samma egenskaper. Det finns långhåriga får, som t.ex Blue Faced Leicester vars ull är glansig och mycket stark, och korthåriga får, som till exempel Merino och vanliga svenska finullsfår där följdaktligen garnet också blir "fluffigare".

 

Ullen andas, och plagg framställda av ull är värmande att ha på sig även om kläderna blir våta av snö eller regn.

 

Många är dock känsliga mot fårull, eftersom den kan vara ganska stickig. Den finaste fårullen och minst sträva anses vara merinoullen. Merino är ett får som har relativt kort ull med mycket krusiga strån. Naturligtvis finns det grader även bland olika får, beroende faktiskt på vad de äter, var de bor och hur de lever.

 

Fårull innehåller generellt mycket lanolin, som gör den fet att ta på. Många som spinner fårull, spinner den medan fettet finns kvar. Andra föredrar att tvätta ullen först, eftersom lukten är ganska påträngande.

De flesta fårraser har många olika färger  som varierar från vitt, beige, grått och brunt ända till svart, i en mängd nyanser.

 

Många som köpt kläder av fårull vet att det inte kanske är det smartaste att tvätta i tvättmaskin, eftersom ullen har en tendens att krympa oerhört mycket om den utsätts för extrema temperaturväxlingar och hårdhänt behandling, något som den förstås råkar ut för i tvättmaskinen. Men ullgarner kan superwashbehandlas idag, och sådan ull går att maskintvätta. Sådant garn ska man givetvis inte använda sig av man är ute efter att tova sina stickade alster.

Kamelider
(Alpacka. Surialpacka, Llama och Kamel)

Precis som fårullen går dessa ullsorter att tova, men är kanske inte lika tacksamma att använda som just fårullen. Många anser att alpackan är bland den mjukaste fiber som finns att framställa garn av, men även här är det vanligt att människor med känslig hy tycker att den kliar. Alpackaullen måste också handtvättas. Så vitt jag har erfarit går den inte att superwash behandla.

 

Alpackans ull består av hår som är mellan tio och ända upp till tjugo centimeter långa. Våt ser ullen nästan ut som människohår och den är mycket varm och tät, vilket gör att djuren måste klippas varje vår för att inte bli sjuka! De får helt enkelt värmeslag. Detta beror till mycket stor del på att människan förstås avlat fram alpackor med särskilt tät och fin ull.

 

 

Stickning garn

Alpacka/silkeblandad ull.
(c) Carola Jonsson Haglund 

 

Surialpackan är lite annorlunda jämfört med den "vanliga alpackan" som egentligen heter Huacaya. Deras närmaste släktingar är den nästan utrotade vikunjan. Surialpackans ull är krullig och påminner nästan om dreadlocks eller rastaflätor.

Lama och alpacka är närbesläktade och lamans ull påminner om den vanligare alpackans (Huacaya) ull, men är aningen grövre.

Kamelull är mycket fin och djuren klipps inte. I stället samlar man ullen som de släpper på våren.

Getter (angoraget, kashmirget)

Det här med att geten kallas för angoraget och ullen för mohair kan vara lite förvirrande. I synnerhet eftersom det också finns kaniner som kallas för angora. Men geten vars ull man gör mohairgarn av kallas alltså angoraget.

Angorageten ull används till både stick- och vävgarner, samt olika tyger. Precis som hos får är angoragetens ull varm och vattenavvisande, men den är mjukare och ännu slitstarkare. Ullen tovar sig, men inte lika lätt som fårull. Varje get ger mellan två till fyra kilo mohair per klippning och djuren bör klippas två gånger per år. Precis som hos många andra djur är den allra finaste ullen den som man får från unga djur. Den kallas för Kid Mohair.

 

Kashmirgeten har utan tvekan en av världens dyraste, finaste och exklusivaste ullsorter. Djuren producerar inte särskilt mycket ull per år och ullen är fantastiskt mjuk. Den ull som används är den mjukare underullen. Täckhåren måste rensas bort.  Kashmirgeten tappar sin ull självmant och behöver inte klippas.

 

Angora (från kaninen) och Kashmir anses vara de mjukaste proteinfibrer man kan få tag på. Kashmirgeten kommer ursprungligen från Indien men idag produceras den största mängden kashmir i Kina även om flera av de österländska länderna är stora leverantörer.

Kaniner (angora)

Angorakaniner föds ofta upp på grund av sin mjuka, silkeslena ull. Redan som tio månader gamla klipps de för första gången, men de unga kaninernas päls är så mjuk att den ofta tovar sig och är för det mesta inte bra nog att spinna garn av.  När de är vuxna klipps de var nittionde dag, alltså hela fyra gånger per år. Det finns flera sorters angorakaniner och den ger ungefär 250 gram ull vid varje klippning. Med tanke på hur små de är, kan man väl anse att det är ganska mycket!

Mjölk

Det låter helt vansinnigt, men garn kan framställas av mjölkprotein. Det är ett mycket mjukt, glansigt och följsamt garn med ganska tungt fall, liknande silke. 

 

Stickning mjölkgarn


Garn av mjölkfiber

(c) Carola Jonsson Haglund